Här kommer lite bilder som jag tog under konserten...Enjoy :D

Har aldrig varit med om något så öronbedövande skrik som samtidig gav mig pytteskin!

 

Moster och kusin kom la vid typ 06:00 å så började resan mot huvudstaden. Vi var la uppe vid middag någongång. När vi sen skulle leta upp hotellet som låg på östermalm så blev det bara EN felkörning heja oss. Sen att felkörningen skedde på en taxi/bussfil (eller var det nu var) är en annan historia haha :). Sen hände ingeting frams till konserten. Sen när vi väl kom fram och in i friends arena så var klockan 20:00...Ja vi hade lite panik innan. Men vi missade bara förbandet men liksom jaja spela roll. Sen när konserten började asså shit. Säger det igen har aldrig varit med om något sånt skrik förr. GALET var det!! Finner inga andra ord...Så jag klistrar in en länk från aftonbladet där Per Magnusson skrivit ner vad han tyckte om konserten. Å en liten filmsnutt :P

 

 

 

Konserten – låt för låt

Up all night +++

”Katy Perry’s on replay”. Låten vill inget hellre än att vara ”Teenage dream”. Och dränks i lätet ”iiiiiihhh!”

 

I would ++

Versen lånar oskyggt från Drakes och Rihannas ”­Take care”. Musiken fortsätter att föra en ojämn kamp mot publikens höga tinnitus-ton.

  

Heart attack +++

Mer Katy Perry-pop med hubbabubba-smak. ­Refrängen är så gullig att Hanson-bröderna framstår som farliga i jäm­förelse.

  

More than this +++

Kvällens första smäktande ballad. Pur mascara-stänkt elevkalender-poesi.

  

Loved you first +++

Får det lov att vara ett stycke New Radicals-rock i midtempo? Jamen tack gärna.

   

One thing ++++

Sluter pojkbandscirkeln och lånar värdigt från Backstreet Boys ”I want it that way”.

 

C’mon, c’mon ++

Låten påminner lite för mycket om den svenska sång- och dansmannen Danny för att det ska ­kännas riktigt bra. Men man kan alltid vila ögonen på Big Ben-bilderna i bakgrunden.

  

Change my mind +++

Bandet svävar över publiken och landar på en liten scen i mitten av arenan.

 

One way or another ­(Teenage kicks) ++

Kvintettens välgörenhets-medley mellan Blondie och The Undertones framförs på en liten scen med klubb-belysning men är lika poänglös som en ­fabrikssliten punk-t-shirt från Topshop.

  

Last first kiss +++

One Direction utgör ett tämligen oskuldsfullt alternativ till den porrifierade samtida popen, men med textraden ”I want to be the first to take it all the way” får de kinder att rodna och föräldrar att harkla sig.

  

Moments +++

Söt som en hundvalp.

  

Back for you +++

Hooken i refrängen stinker av svensk kvalitet och popduon Yacoub och Falk.

  

Summer love +++

Ett lägerelds-moment. Ledsna pojkar med gitarr sjunger stämsång tillsammans.

 

Over again ++

Den här typen av singer/songwriter-rim gör Harry Styles beryktade exflickvän Taylor Swift betydligt bättre.

   

Little things ++++

Kvällens mest rörande stund.

 

Teenage dirtbag +

De kan välja och vraka ur rockhistorien? Och de ­väljer att tolka Wheatus?

 

Rock me ++

”Do you remember ­summer of 09?”. Hm. ­Nostalgi klär inte 19-åriga pojkband.

  

She’s not afraid +++

Lånar groovet från Outcasts ”Hey ya” och ­refrängen från slutscenen i valfri amerikansk college­film.

   

Kiss You ++++

Ännu ett stycke kvalitetsrefräng tillverkad av ­Yacoub och Falk. Komplett med konfetti.

Extranummer   

Live while we’re young ++++

Ja, riffet rippar The Clash. Men vad gör det när sången framkallar lika mycket endorfiner som London maraton. Scenrekvisita: svensk fotbollströja och blågul fana.

    

What makes you ­beautiful +++++

En alldeles magisk pophit.

 

 

Här är aftonbladets recension låten den tala för sig själv.

”Taget ur en Idol-audition”

Jag hade förväntat mig en nostalgitripp. En promenad längs med memory lane, kantad av hits som fick det att kännas som att tiden stått still sedan mitten 90-talet. Jag får mycket mer än så.

Det dröjer nämligen inte längre än en kvart in i konserten innan Backstreet Boys bevisar att de är mer samspelta och slipade än någonsin. Boysen har blivit män och det klär dem. Oerhört väl, dessutom. Det de har förlorat i pojkaktig charm tar de igen i proffsighet och scenvana, och även om dans­stegen inte sitter lika tajt som förr, är deras pipor imponerande väloljade.

Stämsången sitter som en smäck och klingar som allra starkast i ballader som ”As long as you love me” och ”Show me the meaning of being lonely”. Backstreet Boys är mästare på att förvalta sin skattkista av hits, och den som glömt varför de en gång växte sig till ett av musikhistoriens största pojkband, blir påmind gång på gång i kväll.

Om inte annat så för medlemmen AJ McLeans stämma som utan problem hittar hem i såväl bombastiska refränger som rap och finstämda kärleks­låtar. ”Backstreet’s back”, och de tonårshjärtan de en gång satte i brand börjar bulta på nytt igen.

New kids on the block +++

Återförenade New kids on the block vet hur man ställer till med show. En show med extra allt. Förutom att det dansas, juckas och ålas på scengolvet bjuder de på klädbyten och fyrverkerier i en omfattning så stor att Madonnas konserter framstår som avskalade i jämförelse.

Just extra-allt-tricket är också ett rätt slugt sätt att mörka att musikaliteten inte är på topp, för NKOTB:s falsettsång låter ibland som något taget ur en misslyckad ”Idol”-audition. Det är faktiskt bara bandmedlemmarna Joseph ”Joey” McIntyre ochJordan Knight som fortfarande behärskar att sjunga. Det blir ännu tydligare när de mer sångbegåvade kollegorna i Backstreet Boys står sida vid ­sida med NKOTB på scenen, under en handfull gemensamma nummer. Framförandena av ”Dirty dancing” och ”Please don’t go girl” är dock fläckfria, och bevisar att bandet har åldrats med värdighet.

Och det är uppenbart att NKOTB, som gått från att vara tonårsidoler till ett gäng 40-taggare, tycker att det är genuint kul att möta sin publik igen. Kärleken är besvarad, för det fnissas och skickas kindpussar från läktaren och hela arenan sjuder av kollektiv nostalgisk lycka. Och just ikväll är det faktiskt det enda som räknas.