”Taget ur en Idol-audition”

Jag hade förväntat mig en nostalgitripp. En promenad längs med memory lane, kantad av hits som fick det att kännas som att tiden stått still sedan mitten 90-talet. Jag får mycket mer än så.

Det dröjer nämligen inte längre än en kvart in i konserten innan Backstreet Boys bevisar att de är mer samspelta och slipade än någonsin. Boysen har blivit män och det klär dem. Oerhört väl, dessutom. Det de har förlorat i pojkaktig charm tar de igen i proffsighet och scenvana, och även om dans­stegen inte sitter lika tajt som förr, är deras pipor imponerande väloljade.

Stämsången sitter som en smäck och klingar som allra starkast i ballader som ”As long as you love me” och ”Show me the meaning of being lonely”. Backstreet Boys är mästare på att förvalta sin skattkista av hits, och den som glömt varför de en gång växte sig till ett av musikhistoriens största pojkband, blir påmind gång på gång i kväll.

Om inte annat så för medlemmen AJ McLeans stämma som utan problem hittar hem i såväl bombastiska refränger som rap och finstämda kärleks­låtar. ”Backstreet’s back”, och de tonårshjärtan de en gång satte i brand börjar bulta på nytt igen.

New kids on the block +++

Återförenade New kids on the block vet hur man ställer till med show. En show med extra allt. Förutom att det dansas, juckas och ålas på scengolvet bjuder de på klädbyten och fyrverkerier i en omfattning så stor att Madonnas konserter framstår som avskalade i jämförelse.

Just extra-allt-tricket är också ett rätt slugt sätt att mörka att musikaliteten inte är på topp, för NKOTB:s falsettsång låter ibland som något taget ur en misslyckad ”Idol”-audition. Det är faktiskt bara bandmedlemmarna Joseph ”Joey” McIntyre ochJordan Knight som fortfarande behärskar att sjunga. Det blir ännu tydligare när de mer sångbegåvade kollegorna i Backstreet Boys står sida vid ­sida med NKOTB på scenen, under en handfull gemensamma nummer. Framförandena av ”Dirty dancing” och ”Please don’t go girl” är dock fläckfria, och bevisar att bandet har åldrats med värdighet.

Och det är uppenbart att NKOTB, som gått från att vara tonårsidoler till ett gäng 40-taggare, tycker att det är genuint kul att möta sin publik igen. Kärleken är besvarad, för det fnissas och skickas kindpussar från läktaren och hela arenan sjuder av kollektiv nostalgisk lycka. Och just ikväll är det faktiskt det enda som räknas.